För kraften finns inte

Jag borde inte vara något annat än glad. Egentligen. Men det är jag inte. Jag känner mig trött in i märgen & klumpen i bröstet av grå äcklig ångest bultar. Jag vill orka vara egoistisk och känna att det är ok att jag bara vill tänka på mig själv. Bara JAG JAG JAG. Jag orkar inte bära andras olycka & ordna upp andras liv. Jag räcker inte till. Jag lyssnar gärna, men jag kan inte lova att allt ska bli bra. Som en mycket klok & nära vän sa; "Du kan inte ta ansvar för någon annan än dig själv." Jag vill att det ska kännas att det är ok att tycka så. Inte att det ska lämna mig med känslan av att vara egoistisk & fördömande.