Vardagligt trams

Jag känner mig lite gnällig. Iofs anser jag mig vara i min fulla rätt. Varför ska det vara så svårt för folk att ange fraktkostnaden på sina traderaauktioner som jag eventuellt är skulle kunna vara intresserad av. Det irriterar lite i ena hörnet. Det irriterar även att "sånna dära med körkort" inte lärt sig att; hitta/användablinkersen/lagadenomdennuskullevarasönder/whatever...

Igår var jag även hos farbror Doktorn. De tappade mig på sesådära en halvliter blod. Men det kan det kanske vara värt om jag nu får reda på vad som felar.

Vårkänslor

Jag städar. Typ sådär riktigt ordentligt. Med golvskurning och allt. Eller ja, hallen iaf. Så här långt. Kissarna tror att jag blivit galen på riktigt. Men det är lite sött med tassavtryck på det nytorkade golvet.

Flyga hit och dit

Jag har varit i Prag. Med hela familjen samt Älsko och systers gulleplutt. Vi har firat mor som blivit tant på riktigt dvs.60. Underbar stad. Vill åka dit igen trots att mina fötter skriker. För man går mycket där. Tokigt mycket. Men fint är det och det är massor man vill titta på.

Happy fluffyfeeling

Igår kväll var det även idéernas afton. Har kommit på ett underbart pyssel som jag knappt kan bärga mig att börja med. Fjädrar here I come!

Det fula trynet av ångest

Läste lite smått i en tråd på Helgon (dära alla cooooola alternativa EMO-kidsen hänger) igårkväll. Tråden handlade om viktnedgång och hur folk burit sig åt för att gå ner siochså många kilo. En del tjejer hänvisade till sitt galleri där man kunde se "före-undertiden-efterbilder". De fick en massa uppmuntrande ord om hur duktiga de varit som lyckats gå ner. Visst är det imponerande att de lyckats gå ner. Vilket många skulle behöva göra. Leva lite sundare osv. Det som gör att det vänder sig i magen på mig. Är när man kollar de "nysmala" tjejernas helgondagböcker, bloggar och dylikt där de fullkomligt spyr ut (i brist på bättre ord) sin ångest över vikthets, ätstörningar, och hur pressande de känner sig av av att se alla som är smalare. Hur de önskar att besattheten ska ge med sig. Att de ska sluta känna ångest över varje måltid.

Jag mår dåligt bara jag tänker på det. Vart var det som det gick så fel?

Luddigt, grått och borta

Ibland kan jag sakna det som är borta. Det som inte finns längre. Det som aldrig kommer att komma tillbaka. Ett leende, en röst eller bara ett ögonblick. Jag vet aldrig riktigt hur jag ska hantera det. Våga tänka på det? Tänka och minnas. Eller bara knuffa undan det i ett hörn? Gömma undan det igen och bara låta det vara? Låta det vara där det låg innan? I skymundan. Där jag inte påminns om det. Men ändå har det kvar.