Det fula trynet av ångest

Läste lite smått i en tråd på Helgon (dära alla cooooola alternativa EMO-kidsen hänger) igårkväll. Tråden handlade om viktnedgång och hur folk burit sig åt för att gå ner siochså många kilo. En del tjejer hänvisade till sitt galleri där man kunde se "före-undertiden-efterbilder". De fick en massa uppmuntrande ord om hur duktiga de varit som lyckats gå ner. Visst är det imponerande att de lyckats gå ner. Vilket många skulle behöva göra. Leva lite sundare osv. Det som gör att det vänder sig i magen på mig. Är när man kollar de "nysmala" tjejernas helgondagböcker, bloggar och dylikt där de fullkomligt spyr ut (i brist på bättre ord) sin ångest över vikthets, ätstörningar, och hur pressande de känner sig av av att se alla som är smalare. Hur de önskar att besattheten ska ge med sig. Att de ska sluta känna ångest över varje måltid.

Jag mår dåligt bara jag tänker på det. Vart var det som det gick så fel?