Luddigt, grått och borta

Ibland kan jag sakna det som är borta. Det som inte finns längre. Det som aldrig kommer att komma tillbaka. Ett leende, en röst eller bara ett ögonblick. Jag vet aldrig riktigt hur jag ska hantera det. Våga tänka på det? Tänka och minnas. Eller bara knuffa undan det i ett hörn? Gömma undan det igen och bara låta det vara? Låta det vara där det låg innan? I skymundan. Där jag inte påminns om det. Men ändå har det kvar.