Väntan och äppelskruttar

Ibland så skriker man allt vad man orkar till människor som borde förstå. Även om det kommer ut som ord och gråt. Man vränger ut och in på sig själv för att försöka förklara. För att det ska bli bra. Men det hjälper inte alltid. Jag är för passiv. Nu har jag det på pränt.

Jag är arg.
Jag är ledsen.
Jag är så förtvivlat trött.
Och just nu så orkar jag inget alls förutom att släppa efter.