Snoret, hostan, febern och allt det dära jobbiga börjar ge med sig. 3 jäkla veckor i mer eller mindre handikappat stadium. Igår var jag hemsk. Tvär, sur och snäsig. Med små glimtar av skratt och trevlighet. Stackars Älsko. Han bara pussar mig i pannan och säger att jag är fin ändå. Även om spottkobran är framme. Hur kan man ha sån tur? Sån otrolig tur som jag? Att ha honom i mitt liv gör att jag vill vara en bättre människa.
Idag har jag varit närmare hyper än utslagen. Vardagsrummet tas tillbaka bit för bit. Snart alla lådor uppackade och sakerna nedpackade i nya lådor. Sorterade och på "sin" plats. Nu saknas bara bokhyllan där alltihopa ska bo.
27.9.09
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar