Same same

Jag är vaken. Jag är uppe ur sängen. Jag kan kanske nästan kallas för frisk. Eller "på bättringsvägen" kanske är bättre uttryckt. Jag orkar inte ett smack dock. Har ett extremt irriterande lock för öronen och gör mitt bästa för att ignorera rethostan som vill ha upp slem ur mina lungor. Så där ja. Lite av dagens gnäll avklarat.

Jag har fixat sponsor till mitt gymkort. Eller ja, ett snällt lån av mor. Så nu blir det träna av igen. När jag orkar gå lite länge än ner till tvättstugan utan att fundera på om jag inte ska vila lite på vägen. Måste ändå säga tack och lov, att jag inte hade feber så mycket mer än ett dygn. Stackars Älsko är fortfarande helt utslagen. Dock på bättringsvägen.


Jag tänker fortfarande alldeles för mycket på vissa människor jag inte borde lägga ner mer tankeverksamhet på. De är ett passerat kapitel. Det kanske kommer att läsas om någon gång i framtiden. Dock aldrig mera upplevas. Ändå dyker de upp lite då och då. Inte lika ofta som förut. Inte lika starkt känslomässigt men ändå så lämnar de en liten klump i brösten efter sig när de försvinner igen. Vissa av saknad. Vissa har bara en äcklig eftersmak som gammal mjölk. Vissa bara för att de är.

Saker och ting kan inte göras ogjort. Det är inte heller något jag vill. Jag vill inte heller glömma men jag vill inte heller påminnas. Jag vill bara ha dem som minnen. Bleknande minnen som inte kommer på ovälkommet besök.