När man alltid tror

Det svider alltid som värst när man inser att de man litar på. De som lovar. Inte alls gör som de sagt. När man blottat sin själ & försökt förklara. Det är då det känns som värst. Det svider & bränner som eld. Det är när man gråter i sömnen & vaknar av att kudden är blöt som man inser innerst inne att man är trasig. Hur mycket lim man än använder för att lappa ihop skärvorna så de kan krossas än en gång framöver så saknas det bitar. Det går inte att få helt. Jag har bara mig själv att skylla.